Borlänge Flygklubb bedriver sin verksamhet på västra sidan av Dala Airport, Vi är en aktiv klubb med ca 12 egna flygplan med allt från Segelflyg, Ultralätt till Motorflyg. Utöver dessa finns många privatägda flygplan, förutom flygning som har vi flygutbildning både i klubbens regi och i samarbeten. Vi har hanterat tävlingar med allt från Segelflyg VM till SM och många Distriksmästerskap genom åren .
Mer finns att läsa på www.bfk.nu
Här kommer en längre beskrivning av vår historia som sammanställts av Per Andersson tillika flyglärare och en av trotjänarna på Borlänge Flygklubb
Prolog
Under 1930-talet var det ett mycket stort intresse för flyg, både för det civila och det militära flyget. Transporter med flyg ökade markant då ständigt nya linjer etablerades både för frakt och persontrafik. Många kommersiella flygbolag bildades och öppnade linjer för passagerartrafik. Flyg började också användas för posttransport och ambulansflyg. Den militära upprustningen medförde en kraftfull teknisk utveckling inom flygområdet. Många nya flygplanstyper introducerades.
De pionjärer som fanns inom det tidiga privatflyget fick stort genomslag i media. Det var de som hade möjlighet att på ett eller annat sätt skaffa sig flygplan och som flög olika uppvisningar och passageraruppstigningar.
Det stora intresset för flyg och att det byggdes flygplatser och flygfält ledde till att många flygklubbar bildades över hela Sverige.
De första åren
Givetvis fanns det även ett stort flygintresse bland Borlängeborna. Några Borlängebor var särskilt entusiastiska för att bilda en flygklubb. Den 23/11 1935 annonserades det i Borlänge Tidning att de som var flygintresserade skulle komma till Weners konditori i centrala Borlänge den 26/11 1935. Ett 20-tal personer kom till konditoriet och beslutade att bilda en kommitté med uppdrag att gå vidare för att bilda en flygklubb. Kommittén kom att bestå av John Thunberg, Theodor Eld och Emil Johansson.
Den 15/12 konstituerades så Borlänge-Domnarvets flygklubb vid ett sammanträde i Industriskolans elevrum. Av de 50-talet intresserade var det 35 personer som antecknade sig för medlemskap i den nybildade flygklubben. En interimsstyrelse valdes under det konstituerande mötet. Till ordförande i interimsstyrelsen valdes Sixten Wohlfart. Till att börja med skulle klubben syssla med modellflygning för att väcka intresse för att sedan försöka skaffa ett segelflygplan och så småningom kanske ett motorflygplan.
Redan den fjärde januari 1936 anordnade den nybildade flygklubben ett föredrag av segelflygpionjären och flygplanskonstruktören Rolf Bergwik i föreningslokalen i Borlänge. Ämnet som det bjöds in till var ”Modell och segelflygning”. Det här mötet var verkligen startskottet på Borlänge-Domnarvets Flygklubb med uppemot ett 100-tal intresserade deltagare för att lyssna på föredraget. Sixten Wohlfart inledde med att konstatera att medlemsanslutningen till den nya klubben visade att det fanns ett stort och livligt intresse för flygsporten i Tunabygden. Rolf Bergwik höll därefter ett bejublat föredrag som handlade om modell- och segelflygning.
Under våren 1936 var medlemsantalet i klubben uppe i 125 personer. Det beslutades att ett glidflygplan skulle byggas. Under det första verksamhetsåret var det trots allt modellflyg som var den huvudsakliga verksamheten. Klubben hade tillgång till lokaler i industriskolan och i föreningslokalen.
Under början av 1937 startades en specialkurs vid industriskolan i flygplans-bygge. Det var på initiativ av Borlänge-Domnarvets flygklubb som ett 10 dagars undervisningsprogram i modellflygplansbygge tagits upp. Det var flygplansmodeller med gummimotorer ”av den typ som nu mera varje modern pojke önskar sig”. Under kursen byggdes ett 30-tal modellflygplan av eleverna.
Den första modellflygtävlingen hade Borlänge-Domnarvets flygklubb den 4 april 1937 på slätten mellan Mjälga och Åselby, en stor åker där Gylletäppan och brandstationen ligger idag. Den dagens bästa tid hade Sven Olof Andersson med hela 67 sekunder i luften. Det noterades att det var en stor publiktillströmning och en given succé som skulle upprepas.
Det första flygplanet var en Anfänger II som byggdes under två år av virke som köptes från olika brädgårdar i trakten utifrån en ritning som Olle Aspegren hade. Det var ett glidflygplan för utbildning i segelflygning. Ytterligare ett glidflygplan byggdes, en Grunau G9, en byggsats som skänktes av mössfabrikanten CTH Ericsson. Den efterträddes av tre Schleicher SG38. Fördelarna med SG38 var att den hade ordentlig fjädring vilket var bra eftersom det blev en och annan hård landning i början. Det flitiga byggandet var delvis klubbmedlemmen Edwin Normans förtjänst. Edwin var en erfaren segelflygplanbyggare som varit verksam vid AB Flygplan i Norrköping och där varit verkmästare vid byggandet av segelflygplanet Kranich.
Först att flyga var Eric Boons som tidigare under året tagit sitt S-certifikat vid en glidflygkurs i Norrköping. Under sensommaren1938 kunde flygutbild-ningarna börja i Bysjön. Stora Kopparbergs Bergslags AB erbjöd ett markområde i Bysjön för fri disposition och klubben byggde en enklare hangar där. Bolaget erbjöd också anställda vid Domnarvets Järnverk stipendier för att utbilda sig till segelflygare. Det gjorde att fler fick råd att utbilda sig och att antalet medlemmar i klubben ökade.
40-talet
När andra världskriget bröt ut förbjöds all privatflygning med motorflygplan vilket gjorde att intresset för segelflyg ökade enormt. Bristen på segelflyginstruktörer och segelflyglärare var stor. Under hösten 2040 övertalades Walle Forslund från Hedemora och aktiv i Falu Flygklubb att bli segelflyglärare i Borlänge Domnarvets Flygklubb. Walle var sysselsatt med målbogsering på Rommehed och hade inget emot att bli segelflyglärare som en extrainkomst. Under sommaren och hösten1940 tog Walle A-diplom, B-diplom, C-diplom och S-cert och i senare samma år gick han instruktörskurs på Bromma.
Nödvändigheten av ett nationellt segelflygcenter diskuterades redan 1938 och starka krafter hävdade att platsen för centret skulle vara på Rommehed nära Borlänge. 1940 genomfördes en expedition av företrädare för Stockholms Segelflygförbund med ett bistånd av 500 kronor från Kungliga Svenska Aeroklubben (KSAK) till Borlänge. Avsikten var att undersöka förutsättningar för ett segelflygcenter imed flygningar från Rommehed. Segelflyginstruktör Ernest Colllins lånades ut till Borlänge Domnarvets Flygklubb över påskhelgen för att visa kraften i segelflygverksamheten. Resultaten lät inte vänta på sig, 13 nya A-diplom och 10 B-diplom. På hanget över Nybroberget erövrades också de första svenska C-diplomen utförda på hang under veckan efter påsk 1940.
Dock fann man inte området optimalt för den tidens glidflyg och segelflyg. Bland annat var avståndet mellan Nybroberget och Rommehed för långt. Vid västlig vind tog ombasering till Rösåsen lång tid. Samtida undersökningar av platåbergen i Västergötland gav bättre resultat. Flera olika skäl gjorde att Ålleberg nära Falköping i Västergötland istället valdes till nationellt segelflygcenter.
Det skulle dock dröja ytterligare några år innan flygklubbens ordinarie flygfält var Rommehed. Under tiden flög medlemmarna vid Bysjön och vid Rösåsen som erbjöd bra hang vid västlig vind. Bland annat sattes där svenskt uthållighetsrekord på 4 timmar och 49 minuter. En av flyglärarna som engagerades var den färgstarke ingenjör Heinrich Kipp som också var byggkontrollant av glidflyg- och segelflygplan.
Startmetoden var vinschning från en ombyggd Ford. Följande vinter fortsatte utbildningarna på sjön Runns is tillsammans med sedan länge avsomnade Falu Flygklubb. Vid skolflygningarna stod läraren på marken och kommenderade eleven med flaggsignaler. Från och med 1945 användes också bogserbilar, då tämligen moderna bilar med få mil som fått körförbud under kriget.
Under tiden då den flygande materielen bestått av glidflygflygplan hade det givetvis funnits en ambition att anskaffa ett segelflygplan. En hängiven vän till segelflyget var Gösta Åhlén som grundat Åhlén & Holm Postorder AB och Tempo-kedjan. Genom samarbete mellan Borlänge Domnarvets Flygklubb och Gösta Åhlén gavs förutsättningarna att 1941 köpa in en Grunau Baby II. Det var ett, jämfört med glidarna, högvärdigt segelflygplan. Bild på SE-SAP med bildtext ”Flygklubbens första segelflygplan”. Babyn var tillverkad i Tyskland 1940 och var registrerad som SE-SAP på Borlänge Domnarvets Flygklubb 9 april 1941 och var märkt med Tempo 5 på fenan.
För vidareutbildning till S-certifikat behövdes ett tvåsitsigt segelflygplan. Med hjälp av Gösta Åhlén, som återigen gav en frikostig donation, kunde en tvåsitsig DFS Kranich köpas in segelflygsäsongen 1943. Kranichen hade registrering SE-SCB, naturligtvis märkt med ”Tempo” på fenan, och fanns kvar i klubben till 1961 då den såldes till Mariestads Flygklubb.
1943 kom äntligen beskedet att flygklubben kunde flytta över sin verksamhet till Rommehed. Ett omfattande arbete med att flytta de två hangarerna från Bysjön till Rommehed genomfördes. För att placera hangarerna köpte klubben in tomterna, Sör Romme 51:2 och 51:10. En gammal dansbana från I13-tiden på Rommehed byggdes om till en hangar. Sedan den 10 augusti 1943 har Borlänge Domnarvets Flygklubb varit baserad på Rommehed. Där fanns också möjligheten att flygbogsera och klubbens första bogserflygplan var Lill-Cuben SE-AUY, som köptes från Albin Ahrenberg i december 1946.
Efter kriget blev bättre materiel tillgängligt och flera flygplan anskaffades. En DFS Weihe, SE-SND, erhölls från F6 i Karlsborg efter att Flygvapnet upphört med segelflyg.
Det var en mycket intensiv utbildningsverksamhet och många som tog segelflygcertifikat. Det var en mycket blandad skara av människor som lärde sig flyga under krigsåren. Henrik Nordström, sedermera flottiljchef på F1, Bengt Olov, chefsprovflygare på SAAB, Alice Babs, sångerska och skådespelare, Johan Waldenström, chefsläkare på Falu Lasarett och många, många fler lärde sig segelflyga på Rommehed av Borlänge Domnarvets Flygklubbs segelflyglärare.
Borlänge Domnarvets Flygklubbs första silver-C-diplom erövrade Walle Forslund 18:e augusti 1944. Efter urkoppling på 400 meters höjd över Rommehed fortsatte färden uppåt i termiken till 1800 meter. Walle gav sig därefter iväg på en sträckflygning till Storvik och landade där, cirka 7 mil bort efter drygt en timmes flygning. Tidigare hade Walle gjort tidsprovet för silver-C på 5 timmar efter urkoppling. Flygningen gjordes i Grunau Baby.
Den 28:e augusti hade Borlänge Domnarvets Flygklubb medlemsmöte på Hotell Saga i Borlänge med ett stort antal medlemmar. Där konstaterades att 10 A-diplom, 8 B-diplom, 4 C-diplom, 1 S-certifikat och 1 silver-C hade erövrats under våren och sommaren.
I januari 1946 står det klart att klubben mister sin entusiastiske segelflyg-instruktör Walle Forslund som då blir chef för segelflygskolan på Ålleberg. Walle ersätts i Borlänge Domnarvets Flygklubb av Rune Enström som återkommit från Ålleberg där han gått instruktörskurs. Rune har visat sin kompetens genom en 10-milaflygning som gett kvalifikationer till ett silver-C.
Filmen ”Örnungar” med bland annat Alice Babs i en av huvudrollerna bidrog starkt till ett mycket stort intresse för segelflyg. Alice genomförde själv alla flygscener i filmen och innehade B-diplom som hon erövrat vid utbildning i Borlänge Domnarvets Flygklubb på Rommehed.
1947 köps en ny Babyfalk, SE-SGR från Kockums Verkstäder AB.
Slutet av 40-talet och början av 50-talet var det fortsatt intensiv verksamhet. Motorflygverksamheten hade verkligen fått fart med anskaffande av flera motorflygplan.
50-talet
Behovet av motorflygplan har ökat i och med att antalet innehavare av motorcertifikat har ökat i klubben. Vid Flygvapnets avveckling av Sk12, Focke Wolf Fw 44, vid förbanden under början av 50-talet fördelas dessa ut till flygklubbarna. Borlänge Domnarvets Flygklubb håller sig med och får tillgång till SE-BWI under 1953.
Under 1955 kom brandflyget igång vilket innebär att de medlemmar som är engagerade i detta får betydande flygerfarenhet. Brandchefen Sven Kylberg konstaterade att man från flygplanet ganska lätt kan bedöma hur mycket folk som behövs för släckningsarbetet vid en skogsbrand och att man kan se lämpligaste vägen till en brandplats.
Under våren 1956 köps en sprillans ny bergfalke, SE-SUF. Med Bergfalken förändrades också utbildningsmetoderna för segelflyg. Det var utbildning i DK med eleven i framsits och läraren i baksits. Till en början var det blandad utbildning vilket innebar att eleven började skola med glidare för att senare flyga Bergfalke.
Den 12:e augusti 1956 startade Fw44:an SE-BWI med den nya Bergfalken SE-SUF på släp. Någonstans över Långsjövägen stannade motorn på Sk12:an. Rune Enström som satt i Bergfalken kopplade omgående ur medan Sk12:an vek sig över vingen och slog ned i backen, totalhavererad. Orsaken till motorbortfallet var bränslebrist. Ända sedan dess övar vi ”avbruten start” flitigt.
Behovet av bogserflygplan var stort och på våren 1957 köptes en DeHaviland DH.60 Gipsy Moth GIII med registrering SE-ADN från Linköpings Flygklubb. Flygplanet gjorde god tjänst tills det såldes tillsammans med Kranichen SE-SCB till dåvarande Mariestads Flygklubb, sedemera Brännebrona Flygklubb.
Pingsthelgen 1958 anordnades den Sveriges dittills största flygshow på Rommehed med Borlänge Domnarvets Flygklubb som medarrangör. Man körde bussar i skytteltrafik mellan centrum och Rommehed. Det var invigning av landshövding Gösta Elfving, sockendräktparad och musik framförd av Armémusikkåren. Det var fallskärmshoppning, olika tävlingar, uppvisningar med olika flygplan och helikoptrar. Det var nöjesfält och dans på kvällarna. I Borlänge Tidning kan man dagen efter läsa att det var 50 000 besökare på evenemanget.
Med en intensiv A-certutbildning har antalet motorflygare ökat betydligt under senare delen av 50-talet och de motorflygplan som man hade tillgängliga räcker inte till. I juni 1959 köps därför ett till motorflygplan in från USA, en Piper PA-20 Pacer som får registreringen SE-CLO.
I juli 1959 anordnas ett stort segelflygläger på Rommehed med fem segelflygplan och en Super Cub från Linköping, tre segelflygplan från Ludvika och hemmaklubbens egna fem segelflygplan och några motorflygplan. Två veckor i ett strålande väder var fler än tio segelflygplan i luften samtidigt nästan hela tiden eller som Harald Millgård skrev i Borlänge Tidning, ”dag ut och natt in”.
I september 1959 anordnades en mindre flygdag, typ ”spaka själv”, i Romme. Det var med Kranich SE-SCB, Bergfalkarna SE-SUF och SE-SXG (från Ludvika) och en inlånad Fairchild och klubbens Pacer som man flög med. Mothen gick för högvarv på bogsering.
I årsrapporten för 1959 kan man läsa att året varit fyllt av framgång. De tre motorflygplanen, Lill-cuben, Mothen och den nya fyrsitsiga Pacern har sammanlagd flygtid på 982 timmar varav 408 för skogsbrandbevakning. Det var under året ett 30-tal motorflygare som i de flesta fall fått utbildningen hos Siljansflyg. På segelflygsidan har 15 personer tagit C-diplom, 6 S-certifikat och ett Silver-C. Med de fem segelflygplanen gjordes 847 starter med en flygtid på totalt 312 timmar. Två nya segelflyglärare har tillkommit under året, Gunnar Carle och Torsten Petterson som tillsammans med skolchefen Rune Enström stått för segelflygubildningen.
60-talet
60-talet inleddes med att byta ut lill-cuben SE-AUY mot en ny 90-hästars Super Cub, SE-CKY. Under byggnad är också en tvåsitsig Jodel som byggs i klubbens regi. 1960 var ett intensivt flygår med både segel- och motorflygutbildning. En motorflygtävling genomfördes under hösten med ett stort antal deltagare. Segrade gjorde Rune Enström och tvåa kom Kjell Johansson med endast en prick efter segraren.
I december var det dags att byta ut Pacern SE-CLO mot en ny Cessna 172, SE-CTZ. Inte nog med det, en ny Bergfalke beställdes också, SE-TAO, för leverans under våren 1961.
Under vårvintern 1961 genomfördes det första (nja, inte helt korrekt men mer om det i kommande utgåvor) segelflyglägret i fjällmiljö. Anledningen är att det bildas lävågor över berg då vinden ökar med höjden som ger stabil uppvind. Alltså bar det iväg mot våra fjäll i norra Dalarna med Grövelsjöns is som flygfält. Med sig hade man klubbens Weihe som transporterades i vagn. Bergfalken SE-SUF skulle också med och varför inte bogsera den! Bogserflygplan var Lill-supern SE-CKY men det blev en kraftig nordvästvind. Pilot i bogserflygplanet var Sven-Ove Häggqvist och i segelflygplanet var det Gunnar Carle och Martin Johansson. Efter 3 timmar och 40 minuter landade de tämligen stelfrusna i skymningen på Särnasjöns is. Sista biten fick vänta till dagen efter. Hur de övernattade framgår inte av historien. Resultaten blev ialla fall rätt bra, höjdvinst över 3 000 meter vilket är gränsen för guld-C nådde Ingemar Backholm, Christer Lindqvist, Kjell Bergman och Lennart Lindström. Även Birger Liljeroth och Hans Frendin nådde höga höjder.
I maj flyger en av Borlänge Domnarvets Flygklubbs medlemmar lågt över älven i Djurås med Cessnan SE-CTZ. Det hade nog gått bra om det inte varit för en kraftledning som går över älven. Propellern och ena vingen skadas men piloten lyckas ta sig tillbaka till Rommehed och landa.
SE-CTZ var ett otursförföljt flygplan. Det fick ena vingen avslaget när det stod uppställt på banan för start när ett landande flygplan kolliderade med Cessnan i mitten av augusti.
Till skaran av segelflyglärare har nu också Ingemar Backholm anslutits. Med en flitig verksamhet utbildades ett stort antal elever i Borlänge Domnarvets Flygklubb av de nu fyra segelflyglärarna. En sektion av Borlänge Domnarvets Flygklubb har också bildats i Gagnef. Det är Gagnef-Floda-Mockfjärd-sektion som med hjälp av flyglärare och flygplan från moderklubben bedriver utbildning i Gagnef.
I november säljs Mothen SE-ADN tillsammans med Kranichen SE-SCB till Mariestads Flygklubb. I december 1961 säljs Lill-supern SE-CKY för att ersättas med en 150-hästars Super Cub, SE-CUP.
1962 började olyckligt, den nästan nya Cessnan SE-CTZ totalhavererade på Rommehed. En hjullastare hade just avslutat ett arbete med att ploga upp en 5 meter bred och 205 meter lång startbana. Cessnan ställde upp för start och Stig Norling påbörjade starten men kom ur kurs. Flygplanet rullade diagonalt över banan mot snövallen i bortre änden. Innan landningsstället tog i vallen tog han tvärt upp planet som tappade fart och vek sig. Från omkring tio meters höjd slog flygplanet ner i hjullastaren. Fyra personer i Cessnan skadades. Föraren av hjullastaren hade hoppat ur före kollisionen.
Under den tidiga våren gjordes en ny utflykt till Grövelsjön. Men 1962 års Grövelsjöläger går till historien som ett av de sämsta fjällflygläger någonsin. Ändå lyckades Birger Liljeroth ta sig upp till 2 500 meter i Weihen.
Under början av 1960-talet sträckflygs det flitigt. Efter att 1961 kommit tvåa så vinner Borlänge Domnarvets Flygklubb RST-tävlingen för lag före Linköping 1962. I laget var Hans Andersson, Bengt Broberg, Leif Holm, Sven-Olov Norman, Åke Pettersson, Bo Sjödin och Åke Svensson.
Under våren är det återigen dags för ett läger i Grövelsjön. Med betydligt bättre väder än föregående år och åtskilliga höjdvinster.
1962 säljs Grunau Babyn SE-SAP och Babyfalken SE-SGR. Grunau Babyn säljs till privatpersoner i det inre av Dalarna som kommer att bygga om den till sjöflygplan och bogsera upp den med motorbåt. Kanske inte helt tillåtet. Dess dagar slutar i ett haveri på isen varvid den eldas upp. Babyfalken säljs till Ljungbyhed som så småningom renoverar den till toppskick och den finns idag på segelflygmuseet på Ålleberg. Borlänge Domnarvets Flygklubb klarar därmed den stora katastrofen[1] för svenskt segelflyg, där de flesta äldre segelflygplan förlorade luftvärdigheten och därmed inte kunde flygas.
Under våren 1963 beställs ett nytt segelflygplan till Borlänge Domnarvets Flygklubb. Det var ett högvärdigt segelflygplan för tävling, En Finlandsbyggd PIK 16 Vasama, SE-TCA. Efter leveransen under hösten 1963 är det segelflygläraren Torsten Pettersson som provflyger Vasaman och han var mycket nöjd med det högvärdiga segelflygplanets utomordentliga egenskaper.
Under april 1963 köps också ett nytt tvåsitsigt motorflygplan, en Piper Colt med 108 hästkrafters motor, SE-CZU. Colten är avsedd att användas för brandbevakning, privatflygning men också som reservbogserare. I stort sett samtidigt köps även ytterligare en militärgrön Piper Super Cub 150, SE-CKB, från Armén.
Den 27:e maj 1963 genomförde Gunnar Carle och Allan Mårds en flygning med SE-TAO som resulterade i en höjdvinst på 5 725 meter. Det var svenskt rekord för tvåsits och rekordet skulle stå sig under lång tid.
1963 vinner Borlänge Domnarvets flygklubb före Eskilstuna. Deltagare i det vinnande laget 1963 är Åke Svensson, Åke Pettersson, Ingemar Backholm, Leif Holm, Sven-Olov Norman och Bo Gustavsson.
Segelflygsäsongen 1964 inleds traditionsenligt med ett läger i Grövelsjön. Det är femte året i rad som Borlänge Domnarvets Flygklubb slår vinterläger. Den här gången tillsammans med Ovansiljans Flygklubb från Orsa. Vädret är kanon och man flyger 168 timmar under två veckor och flera guldhöjder, dvs höjdvinst över 3 000 meter.
Den nya Vasaman används flitigt för sträckflygning, den 16:e juni flyger Allan Mård en 30-mila-sträcka, Rommehed, Nora, Heby och tillbaka till Rommehed. Det innebär Guld-C och en diamant till Allan. Samma sträcka klarar Leif Holm den 14:e juli och berikas även han med Guld-C och en diamant.
För Sören Vestling är det mera olyckligt då han kommer in för lågt för landning stråk 12 med SE-TAO. Det är den där välkända skogen som redan då ställde till bekymmer. SE-TAO stoppas effektivt upp av trädtopparna och glider sakta ner mellan träden. Det gör att Sören klarar sig helt oskadd och SE-TAO får en resa till Ålleberg för att repareras.
Under slutet av juli blir det lägerverksamhet på Rommehed, Linköpings Flygklubb gästar med 12 personer och fem segelflygplan.
I augusti 1964 sker återigen ett haveri. Efter att ha bogserat Åke Pettersson i Weihen, SE-SND, för sista gången och kastat linan på stråk 12 gjorde SE-CUP ett höger landningsvarv för landning på stråk 12. Av någon anledning viker sig Cuben och havererar i åkern strax nedanför flygfältet. Den 33-åriga rutinerade piloten Sven Saxström omkommer omedelbart vid haveriet. SE-SND demonteras därefter och ställs in i motorhangaren där den blir stående där i flera år.
I oktober 1964 köps ytterligare ett flygplan. Det är en MFI trainer, SE-EFR, som naturligtvis också har bogserkrok och ska vara möjlig att bogsera med trots den relativt svaga Rolls Roys-motorn på 100 hästkrafter.
Den årliga motorflygtävlingen kunde äntligen genomföras i början av november 1964 efter att ställts in flera söndagar i rad på grund av dåligt väder. 15 klubbmedlemmar deltog för att flyga en sju mil lång bana ner mot Gustafs och vidare till Vikmanshyttan och Stora Skedvi och tillbaka till Rommehed. Vann gjorde Lennart Lindström, Sven-Owe Häggqvist kom 2:a och Sven Sjöberg kom 3:a.
1965 år segelflygsäsong inleds traditionsenligt med läger i Grövelsjön tillsammans med medlemmar i Ovansiljans Flygklubb. Med sig har man tre Bergfalkar (SE-SUF, SE-TAO och SE-TGB) och en Spatz (SE-SWD) som lånats från Västerbergslagens Flygklubb. Vädret rapporterades att vara sisådär och inga höjdvinster rapporterades men det blev ändå en hel del flygning.
I maj 1965 var det återigen dags för ett nytt segelflygplan, en Ka6 CR med registreringen SE-TCT. Premiärflygningen lottades mellan Gunnar Carle och Ingemar Backholm varvid Backholm vann stickdragningen och sedan flög de varannan start för att prova ut egenskaperna. Som bogserflygplan vid premiärflygningarna tjänstgjorde MFI:n som försetts med en stigpropeller.
I slutet av maj 1965 hålls en motorflygtävling med navigations- och landningsmoment. Tävlingen vinns av Sven-Owe Häggqvist som därmed får första inteckningen i det nyinstiftade vandringspriset ”Sven Saxströms minne”.
För första gången deltar Borlänge Domnarvets Flygklubb i segelflyg-SM. Det är Allan Mårds som ser det som en träning att få vara med och tävla med storheter inom segelflyget som Pelle Persson, Sven ”Fakiren” Jonsson, Göran Ax med flera. Allan Mårds placerade sig på en 17:e plats av 25 tävlande.
Vid motorflyg-SM i Karlstad 1965 vann Sven-Owe Häggqvist individuellt. Lag Borlänge Domnarvets Flygklubb kom på andra plats med Sven-Owe Häggqvist, Ingemar Backholm och Dan Hedström.
Den årliga motorflygtävlingen flögs på en bana som var lite över 7 mil lång i oktober 1965. Rommehed – sjön Gläcken – sjön Lilla Gloten – sjön Viggen i Hedemora – Rommehed och efter sträckmomentet så var det landningsmomentet som stod på tur. Segrade gjorde Dan Hedström, på andra plats kom Sven-Owe Häggqvist och Gunnar Bandell, på fjärde plats kom Ragnar Westling.
I november får Borlänge Domnarvets Flygklubb skoltillstånd på Himmelslätta i Gagnef.
Säsongsstarten 1966 var som vanligt fjällflyglägret i Grövelsjön, denna gång tillsammans med segelflygare från Västra Gästrike Flygklubb och Ovansiljans Flygklubb samt några göteborgare. Bergfalkarna drogs upp med bil och Ka6:an bogserades efter SE-CKB. Sven Mattsson var pilot i Cuben och Åke Kjellman i Ka6:an. Efter urkoppling gjorde Åke Kjellman ett par svängar för att orientera sig i området. Rätt som det var kom han in i en våg som steg bra. Det bar ända upp till 6 450 meters (med höjdmäteren 0-ställd på Rommehed) höjd med en höjdvinst på 4 740 meter. Prestationen kanske inte var de två timmarnas segelflygning utan den totala flygningen med start på Rommehed och höjdvinst över Grövelsjön. Västra Gästrike Flygklubb havererade sin enda Bergfalke första dagen. Första dagen var alltså kanonbra våg och det flögs en hel del. Sedan blev vädret sämre, det sägs att vädret var lägrets sämsta någonsin, två veckors konstant snöande fram till sista dagen då vågen återigen uppenbarade sig. På lägrets sista dag var det några segelflygre som lyckades hitta en svag våg och ta sig upp till 2 000 meter över Grövelsjön.
1974 blir Lisbeth Wennerström stor grabb.
Fortsättning kommer